DE HANDLANDES LIJK COMPAGNIE I CHRISTIANSTAD

”Ett christeligt Compagnie och wählmenat Kiärleksförbund” Redan namnet väcker nyfikenhet. Vad är ett Lijk Compagnie?
Och den gammaldags stavningen, vad tyder den på ? Namnet står för en unik institution, som obrutet bedrivit verksamhet i staden Christianstad under 300 år. Sannolikt är den landets äldsta. Att det är fråga om en sammanslutning med en bärande idè visas av just den långa tidsperiod den existerat utan avbrott.
De invalda medlemmarna under århundradena har ansett Compagniets budskap så väsentligt att generation efter generation burit det vidare.
Men vad är då budskapet och meningen med Compagniet? Och varför detta egenartade namn Lijk Compagnie? Budskapet är ett vackert uttryck för solidaritet och människokärlek, som består i att man under värdiga former följer den avlidne medlemmen till graven.

Samhörigheten inom Compagniet stärkes genom närvaroplikt såväl vid begravningar som vid stadgeenliga sammankomster. Kamratskapet stärks under synnerligen trivsamma former. Det var tredje dag jul, d v s den 27 december, 1698 som några av handlarna i Christianstad samlades för att stifta De Handlandes Lijk Compagnie i Christianstad. Ett ”Christeligt Compagnie och wählmenat Kiärleksförbund” ville man upprätta enligt de sirligt präntade ursprungsstadgarna. D v s medlemmarna och deras anhöriga skulle av Compagniet få hjälp till en värdig begravning.

Vad kan ha varit orsaken till att De Handlandes Lijk Compagnie bildades 1698? I norra Europa fanns vid denna tid flera motsvarande sammanslutningar, som gav medlemmarna ömsesidigt skydd och inbördes hjälp, icke minst vid dödsfall. Epidemier härjade och den trygghet, som yrkeskamrater kunde ge var värdefull. Några exempel på sådana sammanslutningar är de danska Randers Byes AEldre Kiöbmands Liig Laug (1693), Randers Bager-Liglaug (1735), Kerteminde Skipper og Ligbaererlaug (1737) och det svenska Likbärarlaget Enigheten i Malmö (1729).

Redan några år tidigare (den 3 oktober 1690) hade smeder, skräddare, skomakare och tunnbindare i Christianstad träffats och skriftligt kommit överens om att övervara avlidna skråmedlemmars begravning. En begravning kostade och genom att ställa upp för varandra kunde kostnaderna minska. Man kunde gemensamt och under värdiga former ”befordra den döde till graven”.

Även handlarna hade en sammanslutning före 1698, som tycks ha ersatts av just De Handlandes Lijk Compagnie. Ett Hantverkarnes Lik Compagnie bildades 1724 i Christianstad och fortlevde under olika namn fram till 1901. 1818 års Lik Compagnie i Christianstad driver fortfarande verksamhet och består huvudsakligen av just hantverkare.

Den tid då De Handlandes Lijk Compagnie bildades, 1698, kan betecknas som en hård tid. Flera år i följd hade det varit svår missväxt. Pest och andra epidemier hade krävt många offer. Kung Karl XI hade dött 1697, slottet brunnit och en förmyndarregering verkat ett halvår.
Den nytillträdde, blott 15 år unge kungen, Karl XII, var oprövad. Skulle det bli nya nordiska krig och mera militära utskrivningar? Sveriges befolkning hade det svårt. En ekonomisk depression under 1690-talet förvärrade situationen ytterligare för handelsmännen. Till detta kom den i vårt område så påtagliga försvenskningen.

Den ursprungligen danska staden Christianstad övergick ju till Sverige vid freden i Roskilde 1658. Den danska armén återtog dock Christianstad och höll fästningen 1676-78.
För att släcka alla eventuella sympatier för Danmark genomförde den svenska regeringen därefter en hård försvenskningsperiod, som drabbade alla.

Så förvisso hade Christianstads handelsidkande borgerskap en besvärlig situation 1698 med kännbar ekonomisk nedgång i samhället och ett därav föranlett starkt behov av att hålla samman. Det existerade inte heller någon form av begravningskassor. Då döden kom på besök hos köpmännen var det således både sorg och ekonomiska bekymmer, som drabbade familjen.

Tillsammans skulle man kunna stötta varandra. Därför bildades detta compagnie av ett 25-tal handelsmän, d v s nästan samtliga i fästnings- och köpmansstaden Christianstad. Stadens mäktigaste, den intrigante Anthon Cortmeijer från Westfalen, var dock inte med, men köpte sedermera Compagniets tjänster vid familjens begravningar. Måhända ansåg han det vara under sin värdighet att fullgöra sin plikt som likbärare.

Vid inträffade dödsfall inom sammanslutningen skulle det nämligen vara en klar skyldighet för medlemmarna att bära den döde till graven och detta ”föruthan tractamenter och betalning”. Denna skyldighet skulle gälla vid begravning av såväl avliden medlem som Compagniebrödernas hustrur och barn. Begravningens innebörd och utformning Hedersbevisningarna för den döde tog sig olika uttryck. Dels hade man likvakan, dels följde man den döde till graven och dels deltog man i den efterföljande begravningsmåltiden. Allt för att skapa en känsla av tillgivenhet och gemenskap med den döde och mildra den skräck alla innerst inne kände för döden.

I samband med begravningen vidtogs också speciella åtgärder enligt gamla ritualer. Nu i efterhand verkar det svårt att skilja på vad som gjordes för att ge skydd mot den döde ”så att han inte gick igen” och vad som verkligen var avsett att hedra honom. Samhället var förr religiöst genomsyrat. Läser man äldre bönböcker och psalmer finner man att människolivet betraktades som en daglig förberedelse för döden. Liksom vid livets början var människan vid livets slut anförtrodd kyrkans vård. Det var prästen man kallade till dödsbädden -knappast läkaren.

Den döende skriftade sig och undfick avlösning och mottog nattvarden. Hur skulle då den döde - efter likvakan - på ett värdigt sätt komma i jorden och på vilka sätt kunde compagniebröderna hjälpa till? Compagniet tillhandahöll ett bårtäcke att täcka kistan med. (Det senaste inköptes så sent som 1995.) Själva begravningsprocessionen var en offentlig manifestation av stor betydelse. I täten för begravningståget gick Compagniets två prestaver (numera prestaveras enbart under begravningsakten). Egentligen är detta en efterapning av senmedeltida kungliga och adliga begravningståg, där särskilda sköldar bars i täten.

Utmed processionsvägen ströddes granris - ”majades” - i prydliga mönster (en sed som har sitt ursprung i att man ville hindra den döde ”att gå igen”). Det var inte ovanligt att städernas gillen och skrån hade egna likbärarlag. Compagniebröderna bar under 16- och 1700-talen själva de döda men 1804 levererades den första egna likvagnen (sedan ersatt 1864 med en ny och 1904 med ytterligare en.

Värdet på likvagnen framgår av att den från 1864 var försäkrad för 800 Riksdaler år 1868 och försäkringen kostade då 3 Riksdaler 20 öre). De första likvagnarna i städerna dyker dock upp tidigare under 1700-talet, men på landsbygden ansågs det vara en sådan heder att bli buren till graven, att först på 1870-talet började landsortsbefolkningen att nyttja hästdragna likvagnar.

Varje socken på landsbydgden hade sina bårlag i beredskap för begravningar och denna sed var väl rotad. Christianstad kunde nog efterhand räknas som en förnäm landsortsstad. Den compagnieledamot som inte deltog vid begravningen fick böta och Compagniets regler och statuter har varit och är fortfarande stränga.

Inträdesavgiften var 1698 så hög som 3 daler silvermynt för att få bidrag till ett bårtäcke. Compagniets organisation De inkomster Compagniet fick genom medlemsavgifter, böter, donationer eller genom tjänster och uthyrning av begravningsdekorationer tilll utomstående, förvaltades väl och användes bl a till änkepensioner och delades förr också ut till de fattiga i staden. Frivilliga bidrag samlades in vid varje möte och än idag cirkulerar kopparsparbössan, skänkt 1701 av Albrecht Larsson.

Mot god säkerhet lånades compagniets pengar ut till 6 % ränta och numera är det utdelning på obligationer och värdepapper som står för tillskotten.

Vilka kan då bli medlemmar i De Handlandes Lijk Compagnie? Stadgarna anger exakt kategorierna, som är berättigade som sökande till inträde i Compagniet. Från begynnelsen var det enbart handelsmän med egen verksamhet i staden. Ganska snart kom magistraten med (borgmästare, rådmän) liksom andra tjänstemän i staden, stadscassören, stadsläkaren, apotekaren och prästen. Urvalet har hela tiden skett enligt de detaljerade regler som - i något modifierad form - ännu gäller efter 300 år.

Antalet medlemmar har under århundradena växlat från ca 20 till uppåt 80. Den som föreslås till inträde blir föremål för ”personundersökning” och sedan en allmän sluten röstning - en ballotering - med svarta och vita kulor vid julsammankomsten. Det händer ibland att antalet svarta kulor är för många och långt ifrån alla som föreslås blir medlemmar. Men i gengäld får de som passerat nålsögat tillgång till en unik gemenskap.

Redan tidigt insåg man att samkväm och festligheter befrämjar sammanhållningen och på tredjedag jul sammanstrålar de frackklädda medlemmarna (med svarta begravningsvästar) för att aväta den årliga festmåltiden. Det är de två åldermännen - valda efter cirkulationsprincipen, som bjuder. Vad som skall bjudas står i stadgarna, som av denna anledning reviderats några gånger, då det tenderats till att bli alltför mycket och kostsam mat och dryck. Men bruna bönor skall det finnas! Och kortspel är inte förbjudet.

De ursprungliga tre årliga sammankomsterna har nu reducerats till två. Julsammankomsten har alltid hållits tredjedag jul. I juni månad hålls årsmöte och då redovisas den ekonomiska ställningen. Att studera protokollsböckerna är fascinerande. Här är namnteckningar från stadens bemärkta män med sigill. Här återspeglas en intressant del av stadens historia. Här bevisas innebörden av ”Ett christeligt Compagnie och wählmenat Kiärleksförbund”.

De Handlandes Lijk Compagnie är ett tämligen exklusivt 300-årigt sällskap, som medvetet driver en uppmärksam vakthållning kring traditionerna. En av Compagniets ursprungliga uppgifter förändrades när begravningsentreprenörerna kom till på 1800-talet. Med vårt professionaliserade begravningsväsende kan numera praktiskt taget allt överlåtas åt begravningsentreprenörerna. Död och begravning var tidigare en del av det offentliga livet. Under senare år har det alltmera blivit en enskild familjeangelägenhet. Men den gemenskap i en svår stund som ett ”Christerligt Compagnie och wählment kiärleksförbund” kan skänka, motstår tidens förändringar.
/
Sune Friström

Sune Friström (ledamot nr: 573), född 1933 i Lund f d stadsarkitekt och stadskulturchef i Kristianstad, omfattande produktion om Kristianstad i dagspress m.m.